Venedig

Lisbeth Carlborg

Lisbeth Carlborg föddes i Hammarbyhöjden, en närförort till Stockholm 1954. Eftersom det var mycket problem på ungdomsgårdarna där var min mamma väldigt noga med att var jag fick gå och till ungdomsgårdarna fick jag inte gå! Trist tyckte jag då. Min räddning blev ungdomsarbetet i Skarpnäcks församling. Trots att jag inte kom från ett religiöst hem var det så lätt att gå dit. En drogfri glädje och äkta engagemang hos de som arbetade där gjorde att hundratals ungdomar fick en fristad. Där mötte jag människor som kom att påverka hela mitt liv och efter gymnasiet började jag läsa teologi.

 

Att få arbeta med människor, att få göra skillnad lockade mig även om mycket då verkade så svårt, hur kan man möta människor som mist den de älskar mest eller är svårt sjuka? Efter att under studietiden ha arbetat mycket på olika sjukhus förstod jag att det som ändå finns , när inte glädjen finns , kan vara närhet.Det ville jag ge dem jag mötte. 1978 prästvigdes jag i Storkyrkan i Stockholm . De första åren arbetade jag i församlingar som var lika min hemförsamling. Enskede, Brännkyrka och Vendelsö.

 

Det var ungdomar jag helst arbetade med som om jag ville "betala" tillbaka allt jag själv fått av kyrkan. Så roliga år men också svåra stunder med svåra samtal och smärtor. 1988 längtade jag efter att få bo på en plats där jag också kunde arbeta. Att vara nära de som jag skulle möta i kyrkan. Dela vardagen med dem. Dalarö-Ornö-Utö blev min församling där jag blev kyrkoherde dvs ansvarig för att lägga upp och leda arbetet.

 

Jag var 34 år och den första kvinnliga kyrkoherden i Stockholms skärgård. Det var lärorikt. Mina rädslor för olika saker fick jag bearbeta för här var det bara att ta allt som kom i ens väg.Jag mötte människor från vaggan till graven, glada och lyckliga som skulle gifta sig och människor i djupaste sorg. Eftersom jag bodde på Dalarö var jag verkligen nära, prästgården var ett öppet hem. Efteråt förstår jag inte hur familjen och särskilt barnen orkade med det men idag vet jag att det har påverkat dem mycket positivt och de är aldrig rädda att möta nya människor. De som bodde i skärgården tillhörde alla slags social grupper. Mycket "sommargäster" kom året runt och tillsammans var alla mycket engagerade i Dalarös liv och historia. Kyrkan blev en fantastiskt mötesplats där man hittade vänner för livet.Att få ha bidragit till det känns stort.

 

Under dessa år fick jag ibland förfrågningar om jag kunde komma och dela med mig av mitt liv som skärgårdspräst och ofta talade jag om de människor ute i skärgården som jag kände verkligen "levde". Trots svåra väder och svåra förhållanden har jag i skärgården träffat mer levnadskonstnärer än jag gjort någon annanstans.Tillsammans med de många kulturella konstnärer som var sommargäster i församlingen bildades ett enastående nätverk för mycket. År 2002 avskedspredikade jag för att sedan dess ägna mig åt att på heltid föreläsa om slutsatser jag dragit av allt jag mött.

 

Under föreläsningarna träffade jag många chefer som kände sig rätt ensamma i sitt arbete. De frågade mig om handledning och då märkte jag att där på kyrkans "skärgårdsgolv" hade jag lärt mig så mycket som gjorde det så intressant att samtala. Det blev en nystart för min verksamhet. Idag har jag många chefer i handledning , både i Stockholm och ute i landet. Under åren har jag varit gästföreläsare på många chefs och ledarskapskurser och själv också arrangerat en del.

 

Under senare år har jag på fritiden börjat fotografera. En vän frågade mig varför jag bara tar närbilder. Det är nog ingen slump. slumpen är ingen tillfällighet tror jag. Att komma nära är ett medvetet val, nära sig själv och sin livsuppgift.